1718--93 Swedish painter and pastellist, active in Germany and France. He trained with Lars Ehrenbill (1697-1747), a draughtsman employed by the Admiralty in Malmö, and in Stockholm under Georg Engelhardt Schräder (1684-1750), a portrait painter working in the tradition of Hyacinthe Rigaud and Nicolas de Largillierre. In 1741 Roslin moved to Göteborg, but the following year he returned to Malmö, where he executed devotional works for the parish church of Hasslöv, Halland, and began establishing himself as a portrait painter.   Related Paintings of Alexander Roslin :. | Countess Mniszech, | lovisa ulrika | Ivan Betskoy, | The Lady with the Veil | friherrinnan de neubourg-cromiere |
Related Artists:
Master Francke
German painter (early 15th century, active in Hamburg). respectively German for "Master Francke" and Latin for "Brother Francke", was a North German Gothic painter and Dominican friar, born ca. 1380 in the Lower Rhine region or possibly Zutphen in the Netherlands, who died ca. 1440, probably in Hamburg, where he was based at the end of his known career. He is called "Fratre Francone Zutphanico" ("Brother Frank of Zutphen") in one document. He may have trained as an illuminator and painter in France or the Netherlands, and later worked in Munster, before joining in St John's Friary in Hamburg by 1424 at the latest. Two main altarpieces attributed to him survive, dedicated to St Thomas of Canterbury and Saint Barbara, in an unusually intense style, showing awareness of French and Early Netherlandish court art. He probably arrived in Hamburg after the death in 1415 of the previous leading artist there, Master Bertram, and shows little or no influence from him, but he may have been influenced by the more courtly style of Conrad von Soest, about ten years older than Francke, who worked to the south in Westphalia. The Hamburg association of traders to England commissioned an altarpiece from "Mester Francke[nn]" in 1424; the contract does not survive, but is mentioned in their memorial book. This is probably the "St Thomas (of Canterbury) Altarpiece", completed in 1436, of which parts survive in the Kunsthalle, Hamburg. The rather earlier St Barbara Altarpiece may have been commissioned for Finland, where it surfaced a century ago. The "Thomas Altar" has eight surviving scenes, but is missing its main panel and several others. The "Barbara Altar" has also eight scenes, on both sides of the wings to a carved wood central panel by another artist. At least two other panels are in museum collections. Francke was almost entirely forgotten after the Renaissance until the end of the 19th century when, like Master Bertram, he was rediscovered and published by Alfred Lichtwart, Director of the Hamburg Kunsthalle
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Pieter van Aelst
(August 14, 1502 - December 6, 1550) was a Flemish painter. He studied under Bernaert van Orley and later lived in Italy before entering the Antwerp Guild of painters in 1527. In 1533, he travelled to Constantinople for one year in a failed attempt to establish business connections for his tapestry works. Van Aelst established a studio in Brussels in 1544, where he created paintings and tapestries. His students include Gillis van Coninxloo, Willem Key, Hans Vredeman de Vries, Michiel Coxcie, and possibly Pieter Brueghel the Elder, who did eventually marry van Aelst's daughter, Mayken. His second wife, Mayken Verhulst, was an artist as well, and, according to Carel van Mander, the first teacher of her grandchildren, Pieter Brueghel the Younger and Jan Brueghel the Elder. He was also the uncle of Joachim Bueckelaer. Van Aelst's studio is also well known for its engraved works. In particular, van Aelst is noted for his 1539 translation of Sebastiano Serlio's architectural treatise, Architettura, which is credited with having played a crucial role in spreading Renaissance ideas to the Low Countries and hastening the transition from the late Gothic style prevalent in the area at the time. He was in charge of the spectacular decorations for the 1549 Royal entry into Antwerp of Philip II of Spain, "the most famous entry of the century", according to Roy Strong.